Hallå Sankte Per!

En vacker torsdagseftermiddag söp gamle Herbert ihjäl sig. Stämningen bland A-lagarna på parkbänken var något förtryckt men Herbert själv mådde bra.

Äntligen skulle han kunna börja på en ny kula i himmelriket. Det dröjde inte länge förrän han bankade på Sankte Pers stora port!

- Hallå! Sankte Per! Hallå!
Sankte Per öppnade långsamt porten.
- Hallå Sankte Per! Släpp in mig!!
Sankte Per stirrade på Herbert och sade:
- Sakta i backarna! Varför skulle jag släppa in dig?

Den tidigare så glade Herbert stannade upp. Sankte Per fortsatte:
- Varför skulle jag släppa in dig? Har du hjälp någon medmänniska någon gång?

Herbert började fundera och fundera. Efter ett tag stammade han fram:
- En gång... öööh... En gång skänkte jag en.... en krona till Frälsningsarmén.
- Det var inte mycket att komma med! Inget mer!
- Ööööh.... Jo! Jag skänkte en krona till dom där barnen i... i Brasilien... som det är så synd om...
- Hmmmmm...
- Också... också... Jag har ju också skänkt en krona till.... ööööh.... till Frälsningsarmén en gång till!

Sankte Per skakade på huvudet:
- Tyvärr! Jag kan inte släppa in dig här!
- Jamen vad säger farbror Gud då? Kan du inte fråga farbror Gud?

Sankte Per suckade:
- Ja okej då! Om du tjatar så...
Sankte Per stängde dörren och gick iväg till Gud.

Herbert väntade nervöst utanför. Då Sankte Per kom tillbaka frågade Herbert ivrigt:
- Vad sa han? Vad sa han?
- Ge honom tre kronor och be honom fara åt helvete!