Blinda piloter?

Dom här piloterna vill du inte flyga med!

Passagerarna hade redan gått ombord på flygplanet, men starten blev något försenad , då piloterna ännu inte hade kommit. Slutligen uppenbarar sig kaptenen och andrepiloten i planets bakre ingång och går uppför mittgången på väg till cockpit.

Båda verkar vara blinda. Kaptenen använder en vit käpp som han svänger fram och tillbaka mot sätena till höger och vänster alltmedan han snubblar fram mellan stolsraderna. Och andrepiloten har en ledarhund. Båda bär stora mörka glasögon.

Några av passagerarna småskrattar i tron att det är frågan om en practical joke. Efter några minuter startar motorerna och maskinen börjar rulla fram längs startbanan. Passagerarna börjat titta undrande på varandra, viskar sinsemellan, och tittar på cabinpersonalen i hopp om bekräftelse på att det var en skämt.

Planet accelererar ned längs startbanan och några börjar gripas av panik. Några knäpper händerna som till bön och när planet närmar sig slutet av startbanan blir rösterna allt mera hysteriska.

Slutligen när planet är mindre än 10 meter från banans slut ändras tonläget då alla skriker av skräck. I sista ögonblicket lyfter flygmaskinen och är uppe i luften.

Inne i cockpit drar andrepiloten en suck av lättnad och säger:
- En dag kommer passagerarna inte att skrika och då kommer vi att krascha!

En sann historia!

Som apropå till ovanstående:

För snart 10 år sedan skulle jag flyga från Katmandu i Nepal till New Delhi i Indien med ett indiskt flygbolag.

Flygfältet i Katmandu tillhör dom kortare och ligger på en kulle med raviner i båda banändarna. Terminalen ligger ungefär vid mitten av banan. Åtminstone då.

Flygmaskinen, en Airbus 320, var snarare överlastad än fullastad. Vid starten ställde piloten upp den så nära kanten av banans början som bara var möjligt. Motorerna drogs på till full effekt innan bromsarna släptes och sedan bar det iväg längs startbanan. Det kändes att det gick tungt. När vi passerade terminalen var det långt kvar till lättningsfart.

Jag har flugit mycket, både i stora och små maskiner och är inte det minsta flygrädd. Men när 'en evighet' gått efter vi passerat banans mitt och planet fortfarande inte gjorde den minsta tendens till att lätta började det kännas kymigt.

När jag genom fönstret kunde se att vi passerade över de först vita linjerna som finns i banändarna måste jag erkänna att jag blev svettig i handflatorna. Ögonblicket efter lättade vi och flög ut över ravinen i banänden.

Snacka om att jag drog en suck av lättnad!